Vår resa längs Galiciens kust tog oss till Fisterra – den legendariska ”världens ände”. Redan när vi körde in med husbilen kände Zuky och jag platsens speciella atmosfär, där landet tar slut i Atlanten.

Vi bestämde oss för att stanna över natten – och det var rätt beslut. Kvällen vid havet var storslagen: solen gick ner i starka färger medan vågorna slog mot klipporna. För Zuky var det spännande, för mig en stund av stillhet.

Nästa morgon gick vi upp till fyren i Fisterra, som tronar över klipporna. Därifrån har man en vidsträckt utsikt över havet – som att stå vid världens kant. Zuky höll sig nära mig, och vi njöt i tystnad.

Fisterra är inget ställe för brus, utan för enkelhet och havets kraft. Återigen tänkte jag på hur bra livet på Costa Blanca är – man kan enkelt nå ända till Atlanten.

Rainer Schmitz