El Pinoso: En dag mellan vinkällare och klocktorn

Vi parkerade husbilen lite utanför, där den stora vinkällaren ligger — man ser den på långt håll, den raden av grå silos och tankar vid stadens utkant, som ser ut som ett litet industriområde men som i själva verket är en av de största vinkällarna i området. Därifrån gick vi till fots in i El Pinoso, Zuky och Mandy i täten, med energi som två hundar som har en hel dag i en småstad framför sig och inte vet det ännu.

Vinkällaren vid stadens utkant

El Pinoso har alltid levt på två saker som man inte ser direkt: vin och skinka. Vinkällaren där vi parkerade husbilen är en kooperativ, som det finns många av i detta område — bönder som lägger sina druvor tillsammans, i tankar större än något hus i gamla stan. Man märker knappt av denna lantliga rikedom när man väl står i gränderna, men det är anledningen till att denna stad finns i sin nuvarande form.

Genom gränderna

Gamla stan i El Pinoso är liten, men den tar sig tid för sig själv — smala gränder som klättrar uppför sluttningen, vit- och ockrafärgade hus, små torg med knappt plats för en bänk och ett apelsinträd. Vi gick utan brådska, från ett torg till ett annat, stannade där det fanns något att se och gick vidare där det inte fanns. Precis så ska man gå genom en småstad som ingen har gjort i ordning speciellt för turister. Över allt står klocktornet till Iglesia de Nuestra Señora del Rosario, synligt på långt håll, den verkliga symbolen för platsen. Man behöver inte leta efter det — det hittar en själv så fort man kliver ut ur en gränd på ett torg, och därifrån kunde jag alltid orientera mig, som med en kompass av sten.

Marknaden, där hundar inte fick komma in

Bara en gång den dagen var vi tvungna att vara utanför: vid marknaden. Vi hade redan sett fram emot stånden, doften av frukt och färskt bröd och förstås den berömda skinkan som El Pinoso är känt för i hela regionen — platsen kallas inte för inte för Jamóns huvudstad. Men hundar är där, av förståeliga skäl, inte tillåtna, så Zuky och Mandy väntade vid dörren med den blandning av tålamod och tyst förargelse som hundar reserverar för precis sådana ögonblick, medan jag kort gick in ensam.

När en dag räcker

Ibland behövs inte mer än så här: en husbil vid stadens utkant, en dag utan program, ett klocktorn som fixpunkt och två hundar som tycker varje gränd är den mest intressanta de just går igenom. El Pinoso kommer inte att överväldiga någon med stora sevärdheter, och det är just charmen — en stad som lever på vin och skinka, som inte har i ordning sina gränder för besökare, och som man kan vandra helt till fots på en enda lugn dag.

Rainer Schmitz

Praktiskt för husbil och hundar

• Vid stadens utkant, nära den stora vinkällaren, finns parkeringsmöjligheter för husbilar; därifrån är gamla stan lättillgänglig till fots

• Gatorna och torgen i gamla stan är hundvänliga; marknaden (Mercado Municipal) är inte tillgänglig för hundar.

• Klocktornet till Iglesia de Nuestra Señora del Rosario fungerar bra som orienteringspunkt när man promenerar genom de slingrande gränderna.

• El Pinoso är känt för sin skinka (Jamón de El Pinoso) och sin vinkooperativ — båda är värda ett kulinariskt stopp.

• Skugga finns rikligt i de smala gränderna under dagen, men knappt alls på de öppna torgen — planera därefter för hundar under mitt på dagen.