Guadalest: En kilometer till fots till molnby

Det finns platser man först måste förtjäna till fots innan man verkligen ser dem, och Guadalest är en sådan. Vi hade turen att fortfarande få en parkeringsplats för husbilen i grannbyn — tydligen inte självklart denna helg — och gick därifrån den bra kilometern till fots, Zuky och Mandy i täten, längs vägen, uppför, i middagssolen, tills klippan med slottet dök upp för första gången mellan träden. 

Fullt, men det är värt det

Man måste vara ärlig: Guadalest är överfullt. Det är en av Spaniens mest besökta byar, och det märks överallt — turistbussar på parkeringarna runt omkring, souvenirbutiker som trängs ända in i de sista gränderna, och fler människor på de få hundra metrarna av huvudgatan än byn själv har invånare. Och ändå, det måste man säga lika ärligt: Det är värt det. Vissa platser är så populära för att de verkligen har något att erbjuda, inte bara för att de finns med på en lista.

Zuky och Mandy stördes knappt av stimmet, snarare tvärtom — så många nya ben att nosa på får de sällan chans till. 

Genom berget

Ingången till gamla stan är i sig en liten sensation: en tunnel, direkt uthuggen i berget, Portal de San José, som man måste passera för att komma upp på den smala åsen där själva Guadalest ligger. Framför en vanlig väg, bakom en annan värld — smala gränder på en bergsrygg, knappt bredare än ett par hus, med dalen som faller brant på båda sidor.

Ovanpå tronar Castillo de San José, vad som återstår av borgen som redan stod här under morernas tid, långt innan Jaume I tog den 1245 under reconquistan. Mycket av den ursprungliga anläggningen finns inte kvar — en jordbävning förstörde den till stor del 1644 — men just det gör platsen imponerande: en ruin som inte behöver gömma sig, för berget självt är redan den egentliga fästningen.

Den turkosa reservoaren

Utsikten uppifrån är anledningen till att man accepterar stimmet. Långt där nere ligger Guadalest-reservoaren, ett vatten i ett turkost som nästan verkar konstgjort, inramat av kala bergsryggar. Själva reservoaren är inte ens hundra år gammal — den anlades på 1960-talet och översvämmade då en del av den gamla dalen — men härifrån ser det ut som om den alltid har hört dit, som om berg och vatten hade kommit på det tillsammans.

Vi stod en stund bara där vid muren, med utsikt över det turkosa och resegrupperna runt omkring oss, och vid något tillfälle störs man inte längre av stimmet, för utsikten är större än alla människor som delar den med en. 

Vägen tillbaka

På sen eftermiddag gick vi samma kilometer tillbaka, denna gång nedför, lättare, med två trötta hundar som utan att blinka bytte stimmet uppe mot grannbyns lugn. Ibland är det precis den rytmen som är rätt för en helg: en plats man delar med människor, och en tillflyktsort precis intill som är helt ens egen.

Rainer Schmitz

Praktiskt för husbil och hundar

• Parkeringsplatser direkt i Guadalest fylls snabbt på helger; i grannbyarna längs CV-70 finns mer pålitliga parkeringsmöjligheter, men med lite promenad.

• Tillgången till gamla stan går genom en smal bergstunnel; lätt att klara med hundar i koppel, men planera lite tålamod vid mycket folk.

• Castillo de San José och utsiktspunkterna är fritt tillgängliga och hundvänliga; det gäller inte överallt för de små museerna i byn (miniatyrer, tortyr, dockor) — fråga innan.

• Det är betydligt lugnare på vardagsmorgnar än på helger eller mitt på dagen på sommaren.

• Ta med vatten till hundarna — på fotvägen mellan grannbyn och Guadalest finns nästan ingen skugga eller dricksmöjligheter.