Mérida i augusti – med Zuky genom det gamla Rom

Kom, vi går tidigt. Det är den femte augusti, och den som sover bort förmiddagen i Extremadura äger inte längre dagen. Klockan åtta är luften fortfarande sval i gränderna, klar och torr som nystruket linne, och man kan bara ana av skuggornas skärpa vad som kommer att ligga över denna stad vid tvåtiden.

Zuky går före mig. Han känner till ritualen, han drar lite i kopplet, som hundar gör som inte vill någonstans utan bara vill gå vidare. Jag låter honom. Det är bättre att resa bakom en hund än bakom en reseguide.

Gränderna

Gamla stan i Mérida är liten, och det är hennes lycka. Man går inte vilse här, man tappar bara bort sig lite, och det är något annat. Kalkvita väggar där solen ännu inte når in. En balkong med pelargoner som redan är halvtorra men ändå blommar. Någonstans rasslar en rulljalusi upp, någon ställer en låda framför en dörr, från en bar doftar det kaffe och het olja.

Och sedan, mitt i denna vardaglighet, vid ett hörn där man inte väntar sig något: pelare. Ett romerskt tempel, korintiska kapitäl, granit som är tvåtusen år gammal – och inuti, som ett gökbo, ett renässanspalats som en adelsman byggde in på 1500-talet eftersom pelarna passade bra som väggar. Templo de Diana. Det har hetat så i århundraden och har troligen aldrig varit det; det var nog tillägnat kejsarkulten. Men namn är segare än sanningar.

Det är det som håller mig kvar i Mérida: Här står antiken inte bakom avspärrningar i grönt, den står mellan bostadshus. Ett barn skjuter sin cykel förbi en triumfbåge utan att titta upp. Arco de Trajano, tretton meter hög, kal och mäktig, länge berövad sin marmorbeklädnad – idag en passage mellan två gator som man går genom till bageriet på morgonen.

Zuky lyfter på benet mot en sten som är äldre än kristendomen. Jag säger inget. Jag tror att romarna inte heller skulle sagt något nödvändigt om det.

Vad som har hänt här

För du ska veta vart vi går. År 25 före Kristus skickade Augustus sina pensionerade legionärer hit, män från Legio V Alaudae och Legio X Gemina, och man gav nygrundandet namnet Emerita Augusta – veteranernas stad för Augustus. Från namnet blev under århundradena, nött som en sten i floden, det nuvarande Mérida.

Det förblev ingen soldatshåla. Emerita Augusta blev huvudstad i provinsen Lusitania och en av de största städerna i romerska Hispania: teater, amfiteater, en cirkus för trettiotusen åskådare, akvedukter, bad, en bro över Guadiana som skulle överleva allt. Sedan kom visigoterna, för vilka Mérida var ett andligt och världsligt centrum av rang. 713 kom araberna. 835 byggde Abd ar-Rahman II Alcazaba vid floden, den äldsta bevarade muslimska befästningen på Iberiska halvön – och han byggde den, som tiden krävde, av romarnas stenar.

1230 tog Alfonso IX av León staden. Och efter det: tystnad. Sekler då Mérida var en landsortsstad vars bönder satte sina stall mellan antika murar och bearbetade marmorblock till dörrtrösklar. Det är en märklig tröst att just denna fattigdom har räddat så mycket. Där inget byggs rivs inget.

Teatern

Vi går upp till Teatro Romano, och jag måste förklara det kort innan du ser det: Fram till 1900-talet syntes nästan inget. En kulle med sju stenhögar som folk kallade Las Siete Sillas, de sju stolarna, och man berättade att där hade sju kungar suttit och rådslagit om stadens öde. Först från 1910 grävdes kullen bort, och därunder låg – fullständigt, i all sin arrogans – scenväggen med sina två kolonnordningar, statyerna, marmorn.

Sedan 1933 spelas det teater här igen. Festival Internacional de Teatro Clásico är en av Europas äldsta teaterfestivaler, och den pågår just nu, i dessa veckor: Medea, Antigone, Plautus, under bar himmel, i en plats som inte byggdes för något annat. Om du kommer på sommaren, gå dit på kvällen. Stenen ger tillbaka dagens värme till midnatt, och över scenväggen står stjärnorna precis som de gjorde år 15 före Kristus.

Zuky får inte följa med in, så är det med monument. Han väntar i skuggan hos en bekant, med en skål vatten, värdig och förolämpad på samma gång, som bara en hund kan vara.

Bron och floden

Men det vackraste är inte teatern. Det vackraste är floden.

Puente Romano är nästan åttahundra meter lång, sextio valv, den djupaste och längsta bron som Rom byggde i Hispania. I tvåtusen år bar den all trafik; sedan 1991 får den vila, för intill sträcker sig Santiago Calatravas Puente Lusitania över vattnet, vit, senig, ett enda valv som ser ut som en teckning av ett valv. Två broar, tvåtusen år ifrån varandra, båda för samma uppgift. Man kan titta länge på dem och blir inte klokare, bara lugnare.

Och under, mellan dem, ligger parken.

Jag vet inte om meridanerna själva vet vad de har här. Guadiana är här uppdämd, bred och långsam och grön, och längs dess stränder sträcker sig kilometerlångt ett band av popplar, eukalyptus, vass och klippt gräs. Stigar där man kan gå utan att möta en bil. Bänkar i skuggan. Änder, bläsänder, och om man är stilla, en gråhäger som står på en betongutsprång som en man som väntar på någon som inte kommer. På öarna i floden står pilträd ända ner i leran.

Här låter jag Zuky springa långt. Han dricker vid stranden, tar in dofter från katter och fiskare och andra hundar, rullar sig i gräset eftersom gräs i augusti i Extremadura är en lyx han uppskattar. Vi går upp till Alcazaba och tittar uppifrån på den moriska muren som faller rakt ner i vattnet. Inuti finns en cistern som man går ner i, och längst ner står vatten, kallt och svart, som kommer genom berget från Guadiana. Niohundra år gammalt och fortfarande blött. Om du är här en varm dag är det ögonblicket du kommer minnas.

Storkarna och underverken

Lite utanför, i norr, bortom järnvägslinjen, står det som jag egentligen alltid kommer tillbaka till: Acueducto de los Milagros, underverksakvedukten. Så har folket kallat den, för de kunde inte förklara hur något sådant kan stå kvar. Fem och tjugo meter höga pelare av granit och tegel, randiga som ett gammalt plagg, stående i en äng, utan staket, utan biljettkassa, utan förklaring. Och på varannan pelare ett storkbo.

De är högljudda, storkarna. De klapprar, de bråkar, de cirklar i stora ringar över valven, och man står där med sin hund i det torra gräset och tänker: De romerska ingenjörerna byggde en vattenledning, och tvåtusen år senare har det blivit ett fågelparadis. Inget byggnadsverk vet vad det en gång ska tjäna till.

Vad som har förändrats

Du ska inte tro att Mérida bara är en ruin med café. Den här staden har förändrats mycket under min livstid, och nästan allt till det bättre.

1983 blev den huvudstad i det nya autonoma samfundet Extremadura – inte det större Badajoz, inte det förnämare Cáceres, utan Mérida, på grund av dess centrum och dess historia. Med det kom administration, kom tjänstemän, kom pengar, kom en befolkning som inte längre flyttar bort. Cirka sextiotusen människor bor här idag, och staden är en av de få i denna glest befolkade region som inte krymper.

1986 byggde Rafael Moneo direkt ovanpå de romerska fundamenten Museo Nacional de Arte Romano, denna enorma tegelhall med sina rundbågar, där ljuset faller uppifrån som i en basilika. Det är än idag ett av Spaniens vackraste museer, och det satte tonen: Man bygger här inte bredvid antiken, man bygger med den.

1993 tog UNESCO den arkeologiska platsen med på världsarvslistan. Sedan dess har det steg för steg städats upp: Gamla stadskärnan har till stor del befriats från biltrafik, Plaza de España och Calle Santa Eulalia är idag gågator där halva staden promenerar på kvällarna. Utgrävningsområdena har kopplats ihop, skyltats och gjorts tillgängliga – Casa del Mitreo med sin kosmologiska mosaik, kolumbarierna, cirkusen, amfiteatern. Och strandzonen, som tidigare var öde mark och bakgård, har blivit den park vi just gick i.

Från 2022 stannar snabbtåget på Extremadura-linjen i Mérida; regionen, som i årtionden varit symbolen för spansk avskildhet, kommer närmare Madrid. Ute i Dehesa finns solparker ända till horisonten, och i staden har det under de senaste åren öppnats små hotell i gamla hus, vinbarer, kök som arbetar med vad som växer här: iberisk gris från ekängarna, Torta del Casar, paprika från Vera, körsbär från Jerte-dalen.

Och ändå – det är det verkliga underverket – har Mérida inte blivit turistiskt i den mening som städer blir turistiska. Det finns inga folkmassor, ingen souvenirgata, ingen stad som spelar sig själv om och om igen. Klockan tio på morgonen i augusti tillhör gränderna nästan bara dig. Den som är trött på den andalusiska karavanen hittar här allt han söker, bara utan trängseln.

Tillbaka

Vid elva blir hettan allvarlig. Vi går tillbaka, förbi Plaza de España, där palmerna kastar tunna skuggor och de gamla sitter på bänkar och pratar om ingenting. Jag tar en kaffe stående, Zuky får vatten som han sprider över halva golvet, och ingen säger något, för här hör hundar till stadens bild.

Sen upp, bakom butikerna, in i svalkan. Utanför glöder graniten, inne är det skymning, och hunden ligger utsträckt på kaklet och sover redan innan jag sätter mig.

På kvällen, när solen står över Guadiana och vattnet får mässingsfärg, går vi ner vid floden igen. Staden kommer då ut, alla tillsammans, barnvagnar och cyklar och hundar, och över bron som är tvåtusen år gammal går folk hem. Jag tror att man på sådana kvällar bäst förstår vad en gammal stad är: inte ett museum, utan en plats där väldigt många människor väldigt länge har gjort samma sak – gått över en bro, ner till vattnet och upp igen.

Kom på våren eller i oktober om du vill ha det bekvämt. Kom i augusti om du vill veta varför människorna här lever som de gör.

Zuky och jag är i alla fall där.

Praktiskt för resenärer med hund

• Bästa tider på sommaren: före kl. 10 och efter kl. 20. Granit och asfalt lagrar värme; kontrollera tassarna innan ni går. Ta alltid med vatten.
• Uferparken vid Guadiana mellan Puente Romano och Puente Lusitania är stadens bästa hundrunda: skuggig, bilfri, tillgång till vatten.
• De stora monumenten (Teatro, Anfiteatro, Alcazaba, Casa del Mitreo, Museum) är vanligtvis bara tillgängliga för assistanshundar – fråga i förväg hos Consorcio Ciudad Monumental om aktuella regler.
• Fritt tillgängliga och hundvänliga: Templo de Diana, Arco de Trajano, Puente Romano, Acueducto de los Milagros, hela gamla stan.
• Resa dit: Méridas järnvägsstation på Extremadura-linjen; lätt att nå med bil från Sevilla, Cáceres och Badajoz. Parkera helst utanför innerstadens ring.

Rainer Schmitz