Cáceres: En glass, en blick, storkar på sten

Kom, sätt dig en stund. På Plaza Mayor finns fortfarande en ledig bänk under arkaderna, stenen är fortfarande varm från eftermiddagen, trots att solen redan har gått ner bakom Torre de Bujaco. Vi anlände till Cáceres först idag, och imorgon åker vi redan igen — ett av de där korta stopp som lär en mer än de långa, just för att man inte hinner vänja sig vid något.

Jag har köpt en glass. Zuky vet vad det betyder innan jag ens betalat: Han får resten, våfflan och allt, den mjuka delen längst ner där glassen redan blivit halvt flytande. Han vet det så väl att han inte ens väntar till slutet. Han satte sig framför mig på kullerstenen, såg mig rakt i ögonen och började allvarligt hypnotisera mig. Du vill inte ha den här glassen längre. Ge den till mig. En tunn tråd saliv rann ur mungipan och droppade på stenen mellan hans tassar.

Du kommer att säga: Pavlovs effekt, och jag förstår varför — men det stämmer inte helt. Pavlovs hundar lärde sig att dregla vid en klocka som i sig inte hade något att göra med mat; det var knepet, förskjutningen, klockan som ersättning för korven. Det Zuky gör kräver ingen inlärning — det är den äldsta reflexen av alla, mat framför näsan, saliv i munnen, ingen omväg behövs. Det enda han har tränat in, och inte sig själv utan mig, är blicken, att sitta, den tålmodiga iscensättningen av väntan. Det har han tränat in på mig, under fyra år, en glass efter en annan. Det fungerar. Det fungerar alltid.

Torget och dess torn

Plaza Mayor i Cáceres är mindre ett torg än en scen som den medeltida staden byggt för sig själv. På ena sidan finns arkaderna och caféerna, vanliga och trevliga. På andra sidan, växande direkt ur gatstenen, den gamla stadsmuren med sina torn: Torre de Bujaco, byggt på 1100-talet av almohaderna på romerska fundament, bredvid det smalare Torre de los Púlpitos och Arco de la Estrella, en port från 1700-talet som Ventura Rodríguez lät göra i muren så att vagnar äntligen kunde passera. Genom denna båge ligger den inhägnade staden, och den vanliga världen slutar helt enkelt.

På Torre de Bujaco står nu, denna kväll, storkar alldeles stilla, precis som de står på nästan varje torn och kyrktorn i denna stad. Cáceres har fler storkar per tak än någon annan plats jag känner till, och ingen här tycker att det är anmärkningsvärt. Det har alltid varit så.

Inom murarna

Knappast genom bågen, ändras marken under fötterna — inget mer asfalt, bara sten, ojämn och ljus och sliten slät av åtta sekler skor. Ciudad Monumental i Cáceres är en av Europas bäst bevarade medeltida och renässansstadskärnor, och anledningen till det är nästan pinsamt enkel: länge hade ingen här pengar att riva något och bygga nytt. Så adelsgårdarna stod kvar, en bredvid den andra, granitväggar utan skyltfönster, vapensköldar ingraverade över dörrarna, knappt någon modern byggnad som bryter linjen.

Vi promenerar utan särskilt mål förbi Palacio de los Golfines de Abajo med dess renässansfönster, förbi kapell och spruckna stenvapensköldar, och jag måste hålla tillbaka Zuky vid varje dörrtröskel, för en medeltida stad i skymning luktar för en hund av tusen år av katter.

En stad av stridande torn

Du borde veta varför dessa torn står här, för det var inte bara för att försvara sig mot yttre fiender. På 1400-talet stred adelsfamiljerna i Cáceres — Golfines, Ovandos, Solís — från dessa torn lika mycket mot varandra som mot morerna. Det kallades Guerra de los Bandos, partiernas krig, och det utspelade sig inom stadens murar, torn mot torn, familj mot familj.

När de katolska kungarna, Isabella och Ferdinand, slutligen införde ordning i slutet av seklet, lät de kapa nästan alla dessa torn med tinnar, så att inget adelshem någonsin kunde barrikadera sig mot sina grannar igen. Bara ett enda torn behöll sin fulla höjd och sina tinnar: Torre de las Cigüeñas, Storktornet, skonat eftersom familjen som ägde det hade förblivit trogen kronan under oroligheterna. Det står fortfarande där idag, lite högre än allt runt omkring, och — naturligtvis — sitter ett storkbo på dess topp, som om fågeln visste exakt vilket torn som förtjänade att sticka ut.

Judería

Under adelsdelen, på södra sluttningen av kullen, ligger det forna judiska kvarteret, Barrio de San Antonio — trånga gränder, låga vita hus, en helt annan rytm än den stora stenen ovanför. Cáceres hade före 1492 en av de största judiska samhällena i Extremadura, och även om synagogan för länge sedan försvunnit har gatustrukturen knappt förändrats: gränder för smala för att två människor ska kunna passera varandra utan att den ena kliver åt sidan, precis som för sju hundra år sedan. Zuky passerar utan ansträngning. Jag måste vrida på axlarna.

Vad som har förändrats

Under största delen av 1900-talet var Cáceres en väl bevarad hemlighet, beundrad av arkitekter och medeltidshistoriker och förbises av nästan alla andra. Det har förändrats, och snabbt.

1986 tog UNESCO den gamla staden med på världsarvslistan, samma år som Ávila och hela sju år före Mérida. Det gav staden en anledning, och så småningom också medel, inte bara att bevara utan att återställa — tak, fasader, muren själv, sten för sten återvunnen under de följande decennierna.

Sedan, 2016, kom tv-team och förvandlade Plaza de Santa María och gatorna runt concatedralen i två säsonger till King’s Landing för en fantasyserie som halva världen tittade på. Över en natt blev en stad som turister körde förbi på väg till Madrid eller Sevilla ett mål som man planerade resor runt. Siffrorna visar det än idag: övernattningarna i Cáceres har ökat sedan dess, och gamla stan, som tidigare var nästan tom från klockan sex på kvällen, har nu upptagna restaurangbord till midnatt.

Staden har utnyttjat uppmärksamheten väl. Atrio, precis bredvid Plaza San Mateo, har två Michelin-stjärnor i ett hotell som är byggt in i den gamla stadsmuren — beviset på att en så gammal plats fortfarande kan duka ett bord som ingen hade väntat sig. Varje maj fyller WOMAD-festivalen samma torg som vi gick igenom ikväll med musik från alla kontinenter, storkar och högtalare sida vid sida. En universitetsfakultet håller en ung befolkning kvar i en stad som lätt hade kunnat bli ett rent friluftsmuseum. Och genom allt detta står murarna fortfarande precis där Almohaderna och Golfines lämnade dem.

Imorgon fortsätter vi

Det är nu riktigt mörkt, och tornen är upplysta underifrån, gyllene mot en himmel som ännu inte helt har gett upp dagens hetta. Storkarna står stilla och tysta på sina skorstenar och kyrktorn, som de gör om natten, på ett ben, som om allt detta inte angår dem — fejdande, tv-team, turister, glassen. På ett sätt har de rätt. De fanns redan där innan Golfines byggde sitt torn, och de kommer att finnas kvar när vi åker vidare imorgon.

Zuky har slutat hypnotisera mig; glassen är borta sedan länge, våfflan och allt. Han ligger nu utsträckt på bänken och tittar på torget, som gamla hundar tittar på torg, halvt vakna, resten redan drömmande. Imorgon åker vi vidare till nästa stad, men ikväll, undantagsvis, behöver vi inte vara någon annanstans.

Praktiskt för resenärer med hund

• Plaza Mayor och gränderna i gamla stan är gågator och hundvänliga; kullerstenarna är ojämna och hårda för tassarna i sommarvärmen, och det finns knappt någon skugga förrän på kvällen.

• Glassbarer runt Plaza Mayor är vana vid hundar som väntar utanför — fråga gärna innan du ger en restbit; sommige cafés geven liever een klein bakje water.

• Concatedral de Santa María och adelspalatsen är i regel inte tillgängliga för hundar, förutom assistanshundar; gatorna, bågarna och torgen runtomkring är alla öppna.

• Storkar häckar ungefär från februari till augusti på torn i hela gamla stan — bäst att betrakta i skymningen från Plaza Mayor när de återvänder till sina bon.

• Ankomst: Cáceres ligger vid järnvägslinjen Madrid–Badajoz samt vid motorvägarna A-66/A-58; gamla stan kan utforskas helt till fots från Plaza Mayor, uppförsbacke.

Rainer Schmitz